Friday, April 26, 2019
 

Masa nih Aina merajuk ngan Ibu, nak tido, tapi Ibu tanak peluk. Sampai tahap tanak tengok Ibu pun...kikiki.


Umur si lil' Aina nih dah sebulan lebih skets.

Minum susu pun dah masuk ke 2 oz, cuma rasa dlm half oz gaks yg tumpah...so overall dalam 1 1/2 oz lah. Ok lah tuh, better dari last 2 weeks, just 1 oz aje....with banyak yg tumpah...huhuhu.

Appointments doctors punya lah banyak. Asik lepaks kat KK and Hospital aje. Ibu cuba tulis kat white board, tak cukup tempat la pulak. Ayooo...kena tambah lagi white board seh...

Alhamdulillah, for now, eyes and ears dah ok. Next year la pulak appoinment for follow up.  Rasa the prolonged jaundice pun ok la kot, since hospital tak call balek lepas second round amik darah and air kencing for the thyroid and jangkitan kuman follow up tuh.

Her berat is on the yellow zone while lilitan kepala on the red zone. What to do....Doctor Hospital dah kasi Appeton, hope next visit makin berat ah. As for the lilitan kepala, pasrah aje la, tak leh buat ape dah nih. Huhuhu.

Lepas nih appointments for jantung and chromosome. Ibu and Ayah yang cam sakit jantung nih ha berdebar. A few months lagik...lama la berdebarnyer.

Doctor therapy dah pesan, adik Aina nih cepat kena sakit and lambat baik. Sort of like Ibu la kot. Hehehe. Penat pesan kat Abang2 and Kakak supaya jangan asyik nak cium and pegang adik nih ha. Selsema and Batuk everyone, but they really love lil' Aina. So, cam nak marah pun, kesian gaks...asyik pesan aje laaa.


Kesian Ayah, cam Grabcar dah jadiknyer asyik bawak kitorang memusing aje. Tak termasuk memusing dalam KK and Hospital mengejar appointments. Maceh banyak2 Ayah.


Kesian Nenek tolong jaga Ibu and the troops. Masak la, kemas umah la. Maceh banyak2 Nenek.


Semuga Allah berikan kesihatan yang baik kepada adik Nur Aina Humairah.

Dan semuga Allah berikan keluarga kami kesabaran yang banyak dalam menghadapi dugaan ini.

 


Tuesday, April 02, 2019
 




Peristiwa 20 March 2019 - (Panjang citernye...since I have memory of an ikan emas, need to write here for remembrance).

Dari Jumaat early morning, dalam kul 2 ++ am dah terasa ombaknyer. Tapi by 9 pagi, dah surut ke every half hour.

Sabtu...clear, no contractions. So, ibu bawak the troop gie main kat Giant, then Kenny Rogers kat Jusco.

Ahad, early morning terasa skets sampai tahap every 5 mins, tapi by 11 am dah back to every half hr.

Isnin, early morning dalam 2 am cenggitu terasa baleks. Back to every 5 mins, kali nih cam kuat skets. Hanim bawak nenek mai umah. Sorry Hanim...hehehe. Tapi dalam 11 am, dah back to every half hr. Ibu dah tension, petang skets bawak Nenek and the troops gie makan Sushi Bonanza. Wakakaka. Tengah2 berBonanza, Jusco black-out. Rupanyer ada pencawang besar kat mana ntah meletup. Hah. Sib baik sempat makan sushi. Hanim terpaksa ber Bonanza kat D'Pulze malam tuh. hehehe.

Selasa early morning, start balek the ombak. Kali nih makin kuat, terasa sampai ke pinggang. But, as usual...around nak ke tengah hari, dia back to every half hour. Tapi kali nih, the ombak bila terasa, sakit lebih dari dulu. Early afternoon, terasa balek sakit yang extra tuh..melayan ombak. Petang tuh, ayah amik the boys early, then bye-bye diorang and bertolak ke spital. Tak sempat nak jumpa si Aisyah, minta tolong Abang Asyraf gie amik dia....sebab kalau idak, confirm meraung aje la dia nak ikut.

On the way, rasa cam makin kurang sakitnyer....so ayah tanya, nak gie makan dulu tak? Kira abes gaks la sepinggan nasik Arab. Hehehe. Then, cam nak patah balek ke umah since the sakit dah nearly all gone....tapi Ayah kata, proceed aje la dulu. So, kitorang lepaks dalam car depan spital. Tengah nak tunggu Maghrib, terasa balek. Ayah kata, gie aje la masuk...

Masuk spital, lepaks ER dulu, then proceed ke room. Lepaks aje la. Doctor datang check pun, ombak every half hr. So doctor kata, see you next morning bebeh! But in the meantime, no pooping, kalau ombak datang 2-3 x within 10 mins or keluar air/darah/tanda suh kasitau akak nurse. So, ibu start jot down masa ombak datang..

Actually ibu perasan, kalau tido ngiring ke kiri, ombak very slow..dalam every 15 mins. Tapi kalau ibu duduk, ombak every 5 mins. So, I sit. Sebab esok nyer Abang Asyraf ada trip ke Pusat Sains Negara. Dia dah excited sangat, kesian pulak kalau tak dapat pergi.  Dalam 3:30 ++ dia start makin kerap, every 3-4 mins. Panggil ayah, kesian pulak tengok ayah baru tido...demam. So, panggil nurse. Memang confirm contractions...tapi tak rapat sangat lagi and not too keras. Ibu kata, nak gie toilet...sementara dalam tolet, contractions gegiler datang. Terus naik katil and layan contractions, heard diorang start kejar doctors and all.

Everything fast forward cam tekan butang video seh....tak berapa sedar sbb layan sakit. As usual, Ayah nyer tangan kena pulas. By 4.30 ++ am on 20 March 2019, adik Aina pun keluar.

Once adik Aina pegi ke katil dia, noticed that she is turning to purple. I remember thinking, why that colour ah? Mum said kalau tak cukup oksigen, tukar ke blue. Doctor and Nurses dah kecoh kat sebelah. Kebuk wasap, oksigen wire semua keluar. Alhamdulillah, after several struggling minutes yang daku rasa sangat blur and like jauh benor....she is turning back to pink.

Then doctor calling Abang Amir to talked to him. Why?

After some time, she came back and asks me about Full Detail Scan reports. All is in the file and all is normal. Dah terdetik, something is wrong. But since daku baru lepas bertarung, so cam melayang2 lagi. Nak tanya Abang Amir, he looks weird. Plus nak azankan and tahnikkan adik Aina. I let all slide dulu.

After that, Doctor cakap, Adik Aina kena duk kat nursery and oksigen kena monitored. Ok, noted. So Adik Aina pegi ke nursery and Ibu balek ke bilik.

Masuk ke bilik, Abang Amir inform pasal apa doktor panggil dia tadi. One very big news. I am stunned, so that is why the Doctor called him away. Still cam melayang2 lagi. Noted on the issue. So we sort of try to struggle to accept what the doctor had informed, trying to redha, trying to accept. The room being known as a sad room. We cried a lot, all the Doctors and Nurses are really helping us by giving us tips and helping us to accept the news.

Petang 21 hb, Ibu gie lepaks kat nursery. Dapat peluk Adik Aina. Main2 ngan dia.

They tried weaning Adik Aina from oksigen 2 kali, failed. But by early morning 22 hb March, Ayah kata Adik Aina dah tak yah pakai wire oksigen dah. Yeay! Leh balek and jumpa nenek/troops. All the abang and kakak sangat suka. Cerah mata tengok diorang.

Skang, Adik Aina, prolonged jaundice. Esok nak gie spital to further tests and checks, also to set appointment on her 'special' condition.

Doakan Adik Aina semuga cepat sihat.

I am still living moment to moment. Doakan daku juga.

Kepada Mu lah Allah kami berserah.


 












ARCHIVES

September 2003

October 2003

November 2003

January 2004

February 2004

March 2004

April 2004

May 2004

July 2004

August 2004

November 2004

December 2004

January 2005

March 2005

April 2005

May 2005

June 2005

July 2005

November 2005

December 2005

January 2006

February 2006

March 2006

April 2006

May 2006

June 2006

July 2006

August 2006

September 2006

October 2006

November 2006

December 2006

January 2007

February 2007

March 2007

April 2007

May 2007

June 2007

July 2007

August 2007

September 2007

October 2007

November 2007

December 2007

January 2008

February 2008

March 2008

April 2008

May 2008

June 2008

July 2008

August 2008

September 2008

October 2008

November 2008

December 2008

January 2009

February 2009

March 2009

April 2009

May 2009

June 2009

July 2009

August 2009

September 2009

October 2009

November 2009

December 2009

January 2010

February 2010

March 2010

April 2010

May 2010

June 2010

July 2010

August 2010

September 2010

October 2010

November 2010

December 2010

January 2011

February 2011

March 2011

April 2011

May 2011

June 2011

July 2011

August 2011

September 2011

October 2011

November 2011

December 2011

January 2012

February 2012

March 2012

April 2012

May 2012

June 2012

July 2012

August 2012

September 2012

October 2012

November 2012

December 2012

January 2013

February 2013

April 2013

May 2013

June 2013

July 2013

August 2013

September 2013

October 2013

November 2013

December 2013

January 2014

February 2014

March 2014

April 2014

May 2014

June 2014

July 2014

August 2014

September 2014

October 2014

November 2014

December 2014

January 2015

February 2015

March 2015

April 2015

May 2015

June 2015

July 2015

August 2015

September 2015

October 2015

November 2015

December 2015

January 2016

February 2016

March 2016

April 2016

June 2016

July 2016

August 2016

September 2016

October 2016

November 2016

December 2016

January 2017

February 2017

March 2017

April 2017

May 2017

June 2017

July 2017

August 2017

September 2017

October 2017

December 2017

January 2018

February 2018

March 2018

April 2018

May 2018

June 2018

July 2018

August 2018

September 2018

October 2018

November 2018

December 2018

January 2019

February 2019

March 2019

April 2019

May 2019

June 2019

July 2019

August 2019

September 2019

October 2019

November 2019

December 2019

January 2020

February 2020

March 2020

July 2020

August 2020

November 2020

February 2021

March 2021

April 2021

May 2021

June 2021

August 2021

October 2021

November 2021

December 2021

January 2022

April 2022

May 2022

June 2022

August 2022

September 2022

April 2023

May 2023

August 2023


The race of man shall perish, but the eyes
Of trilobytes eternal in stone,
And seem to stare about in mild surprise
At changes greater than they have yet known.
- T.A. Conrad


To see a world in a grain of sand,
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.
- William Blake,
excerp from Auguries of Innocence.

Powered by Blogger


Disclaimer : All the information here is my own. This is my own blog, design and written by me. If you don't like whatever I written here can just go to Diablo's hell. Any feelings bruised or hurt is your own responsibility.